Att påverka sina barn

Ja, det är ju något vi gör, både medvetet och omedvetet.

♡ Omedveten om hur jag formar mina barn i mina ansiktsuttryck, hur jag använder mitt tonläge, rörelser och uttryck - fram tills dess att jag ser en kopia, en spegelbild utav mig själv.
Då kan jag inte annat än skratta.
Så länge det är harmlöst, charmigt på något vis - och skulle det hoppa ut en groda eller två så är jag givetvis där och rättar till mitt snedsteg.
Jag erkänner där och då för mina barn att det är mänskligt att fela - alla gör det.
Minst en gång i livet.
Ingen är felfri. Ingen är perfekt.

♡ Medvetet så försöker jag lära mina barn hur världen fungerar.
Till exempel: Att man inte "bara" kan gå till den där blåa automaten och ta ut pengar eller dra allting på kortet - jag lär dem pengars värde och att allting inte är gratis. 

Men kramar och pussar, dom är alltid gratis!

Då jag själv tragglat, ramlat och rest mig igen, med vikten och sjukdomar så pratar vi mycket om människor - över lag. Att alla inte ser likadana ut. Att vissa människor tyvärr är sjuka, att de föddes så eller har blivit det pga ålderdom. Att alla inte kan göra samma saker, då vi alla har olika förutsättningar här i livet.
Jag försöker få mina barn att förstå empati och sympati - jag försöker lära dem att vara glada för det de har.
Jag försöker lära mina barn ett egetvärde - att de duger precis som de är, och om de själva inte skulle vara nöjda med sin prestation så är jag där och stöttar dem. Alltid. I vått och torrt.

Jag säger inte att jag är felfri - nej nej, långt ifrån, men däremot så erkänner jag mina fel och brister, och så lär jag mig mycket genom mina barn och deras funderingar och reflektioner över livet.
Många saker tar vi för givet.
Alldeles för många.

Jag lär mig att ta till vara på de små ljusglimtar som dagen bjuder på, rider på vågen och försöker njuta av livet och vad det har att erbjuda.
"Allting behöver inte vara så svart och vitt jämt!" - Det berättade min snart 7 åriga dotter för mig. Hon tyckte att världen kunde vara lite mer färggrann, sådär vackert färgglad som en regnbåge 🌈 

Och jag håller med!

Och i allt det här så kommer det där en fundering eller två... Jag är ju väldigt mycket ute på sociala medier och nätverk, och det händer, tyvärr, alltför ofta att jag ramlar över mammor som uttrycker sitt hat mot tex fetma och undervikt/övervikt.
Där det klankas ner på andra människor och huruvida de ser ut. #näthat
Och våra barn finns där.
I chatten. På snapchat. På Instagram.
Och så står vi där sen i skolan och pratar om mobbing, om hur illa det är och att det absolut inte får förekomma. 

Men där hemma, där pågår det 24-7, 365 dagar om året.

Skolan pratar om många, viktiga, saker och de lär våra barn om allas lika värde.
Men hemma sjuder annan ton.

Så hur ska barnen veta vad som är rätt och fel?
Hur ska de lära sig vad respekt är?
En Mamma eller en Pappa har väl aldrig fel?
De ljuger väl aldrig?

Sen kommer vi till de konton, bloggar, u name it, där det pågår en vikthets.
Hur de står där i spegeln och drar i sitt lilla uns med "fett" (hud) och förkastar kroppen och sig själva.
I spegeln ser jag också ett barn.
I bakgrunden. Precis bakom mamman. Mamman som står där och hatar sig själv, men som intalar(?) sitt barn att hen duger precis som hen är.
-Vad lär sig barnet där och då?

Jag har en fundering på hur andra föräldrar influerat sina barn att tycka illa om andra som ser annorlunda ut. Att tycka illa om sig själva för att de inte ser ut som alla andra - att de ska kalla grannflickan för "tjockis" bara för att hon är välutvecklad och lite rundare än de andra på gården.
Eller pojken som skjuter i höjden så att han är tvungen att köpa större kläder, kläder som skulle passa (enligt butikerna) någon som var några år äldre och som har större fötter än sina klasskamrater, som då får höra på sitt sommarlov att han gått upp i vikt och måste "banta" och föräldern lägger då ut detta på sociala medier för att få medhåll, för att få höra att det den tycker är "rätt".

-Hur kan man som förälder ens säga en sån sak till och om sitt barn!?

Jag undrar ju om föräldern ens är inne på samma spår...??
Alltså att uppfostra en individ till en älskvärd, empatisk och sympatisk blivande vuxen.
♡ En person som kommer att klara sig bra i samhället.
♡ En stark och självständig individ.
♡ En person som ger en hjälpande hand till den som behöver den.
♡ En person som reser sig från sätet på bussen eller på pendeln för den äldre.
♡ En person som förstår vad ordet respekt innebär.

-"Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna".

Gör det då!

Sluta tryck ner dina barn!
Sluta att lära dem att de inte duger!
Sluta bara.
Se dig själv i spegeln och ställ dig frågan: är jag stolt över mig själv i mitt sätt att uppfostra mina barn?

Jag är det.

Sitt ner i båten Britt-Marie, vi hörs och störs!

Gillar

Kommentarer

dearstress
dearstress,
så himla bra skrivet!!
nouw.com/dearstress
Mamaizon
Mamaizon,

Nya inlägg