Att få läsa denna artikel i dagens VLT gav mig blandade känslor.
Jag har levt på hoppet i snart 4 månader...
Jag väntar....
Jag står på listan för att få opereras för min rektusdiastas på 12 cm och navelbråck på 10 cm, men jag har heller inte fått träffa någon läkare på kirurg. De har inte ens kontaktat mig.
Min familjeläkare skickade en akut remiss, men har jag hört något? Nej.
- Jag lider varje dag i tysthet, och ibland skriker jag rakt ut om hur dåligt jag mår. Det gör ont. Som fan. Varje dag. Och värre är det när en fot eller två kickar rakt in i magen.
Jag bryter ihop.
Tårar som rinner längs med kinderna. Känslan av att vara maktlös över sin egna kropp. Att känna sig otillräcklig på så många sätt. Att inte orka, men man måste - dag ut och dag in.
Artikeln gav mig en känsla av hopplöshet, orättvisa, men samtigt så kändes det så oerhört tröstande att det är fler som mår som jag och att andra dragit det längre än jag någonsin kunnat drömma om.
Men hur kan det vara såhär?
Hur kan vården anse att det är en "skönhetsoperation"?
Om jag blir nekad operation, hur blir då min livskvalité?
Det började redan efter första graviditeten 2011 och med tvillingarna nu 2017 blev det värre än jag någonsin kunnat förutse.
Jag har tränat, promenerat - Ja, gjort allt som står skrivet för en nybliven mamma, men förgäves. Kroppen läker inte och det finns inget jag kan göra än att förlita mig på att vården hjälper mig.
Ni kan följa @_carolinemaria_ och @mrslindas @diastasupproret på Instagram
