"Du kan förlora synen och bli blind"

Igår blev det en tripp till neurologen.
Dagen D.
Fick socialt stöd av bästa svägerskan - och det är ju alltid bra att vara två som hör samma sak då det kan uppfattas olika. (av erfarenhet)

Var ju så sjukt nervös innan...

Det tog sin lilla tid.
Och tillslut så hittade hon rätt. Blev bedövad där hon skulle sätta nålen.
Men självklart så var det ju ingen dans på rosor... Jäklar vilken tid det tog innan hon fick den på plats. Fick lirka som bara den!
Å JÄVLAR va ont det gjorde!
Men tillslut fick hon dit den och då kom momentet att jag skulle lägga mig ner UTAN att kröka ryggen... Jo men tjena!
Behövde ligga ner för att hon skulle kunna mäta trycket i hjärnan, och där kunde de konstatera att trycket var dubbelt så högt som det skulle vara.
Sen skulle hon tappa mig på ryggmärgsvätskan... Det gick inte alls. Men efter mycket om och men så gick det tillslut och hon fick de prover som hon ville ha.
Det gick bra. Men gjorde sjukt ont.

Diagnosen blev: Har ett förhöjt tryck i hjärnan. Detta bidrar då till att jag har konstant huvudvärk och synbortfall. Så nu blir det medicin med inkörning på två veckor med gradvis ökning utav dosen.
Självklart är inte det heller smärtfritt.
Under tiden kommer jag få invänta remiss till ögonkliniken och där ska de sedan starta en utredning hos ögonspecialisten för att kolla så att synen inte har påverkats av trycket jag gått med i 1,5 år. Och därefter blir det fortsatt utredning hos neurologen.

Det jag fick till mig är att "att gå med ett förhöjt tryck en längre tid kan i slutändan resultera i att jag blir blind".

-Det kom ju som en chock 🤯
Alltså... Jag blir så förbannad, ledsen och besviken.. Här har jag gått och klagat sen januari 2017, efter hjärnskakningen, och träffat ett x antal läkare som bara skickat hem mig med Alvedon och vila som ordination... Och så får jag NU höra att det är så pass allvarligt att jag kan förlora synen.
Bli blind.
Tankarna snurrar.
Jag gråter I skrivandets stund.
Varför tog ingen mig på allvar tidigare?
Jag hade ju bara en sån sjuk tur att jag fick träffa Dr. P. Utan honom så hade jag aldrig fått den här hjälpen. Men ändå så kan jag inte släppa att det gått så lång tid. Så sjukt jävla lång tid.

Vem hade fått stå till svars om det gått så pass långt att jag blivit blind!?
Nä, ingen. Det vet vi ju.

Så nu är det medicin som gäller.

Jo, och så får vi ju ABSOLUT INTE glömma att jag måste gå ner i vikt.
Joråsåatte.
- Som om jag inte redan visste det?
Så nu fick jag ännu ett måste.
Ännu en sak jag måste kriga med.
-Och hur ska jag orka?
Jag hade planer på att börja grymma höst, men nu känns det som om jag väntat för länge. Jag borde ha börjat igår, eller helst av allt skulle jag börjat direkt när twinsen var födda. Eller ännu bättre: Jag skulle ALDRIG ha slutat.
Näe, jag vet.
Men hur ska jag manövrera allt när jag aldrig är utvilad? Känner mig sjuk 24-fucking-7, helt dränerad, gråtfärdig och med konstant ont i huvudet!
För att ALDRIG glömma den förbannade fibromyalgin som sätter käppar i hjulet, jämt.

Ja, jag vet att det är en fas.
Jag vet att det blir bättre.
Någon gång.
Jag får bara ha lite tålamod.
Men mitt tålamod tog typ slut för ett år sen.
Jag såg så fram emot hösten, att få börja jobba igen, ta tag i vardagen, rutiner, att få må bra igen.. Men det känns så oerhört avlägset nu så jag vet inte ens vart jag ska vända mig.
2018 är verkligen INTE mitt år.

Inte en dag har gått utan att jag blivit påmind om att jag minsann lever.
Men jag kämpar så klart vidare...
Jag vägrar ge upp.
Men fan så hopplöst det känns ibland.

Sitt ner i båten Britt-Marie, vi hörs och störs!

Gillar

Kommentarer