Det är så ofattbart, när jag sitter där och pratar om tiden som gått och tiden som är kvar, surrealistisk fortfarande.
-Är det verkligen sant?
Ja, så är det fortfarande. Hjärnan är inte alls med. Att bara prata om tiden nu innan vårat planerade snitt känns så skrämmande, men samtidigt så skönt. Snart är dom här!
Men det har gått så oerhört fort den här gången så jag vet inte om jag förlikat mig med att det snart är över. 😱
Älskar känslan av att vara gravid.
Men har jag ens fått njuta?
Det känns som om allt är ett enda stort blurr. Semestern uteblev. Dagarna har gått åt till att ta hand om sjukdomar, försökt vara en bra mamma och partner, och samtidigt försöka njuta av de mirakel som växer inuti mig. Balansen mellan eufori och kaos.
Men nu är det tisdagen vi siktar mot... En dag i taget...
