Läkarutlåtande, medicin, förlossning och vecka 27

onsdag 23 augusti 2017, 09:08

Godmorgon solstrålar!

Vilket väder vi har idag!
Eller iallafall i Västerås 😄

Livet som preggo just nu:
Vila.
Vila.
Och mer vila.
Huvudvärk.
Feber.

-Ganska så oförändrat, so to say 😆 🔫

I förra veckan var jag iallafall på rätt plats vid rätt tid.
Fick äntligen träffa min fantastiska läkare på primärvården. Ni vet, han som jag berättade om tidigare?
Så nu hände det äntligen saker, saker som kan hjälpa framöver.
Han blev väldigt bestört över att få höra att infektionskliniken INTE hört av sig angående röntgen plåtarna.
Han ansåg, precis som jag, att beställaren som är den som får svaren och är också den som bär ansvaret att återkoppla till patienten. Givetvis så gick han igenom provsvaren med mig, men meddelade också rätt klinik och läkare att jag ska bli kontaktad av dem för svar.
Då MR visade en vätskeansamling ovanför vänster öga så tror han att det kan vara en inflammation. Är det inte det och infektionskliniken avsäger sig behandling så ska han i sin tur ta vid och dra detta vidare. Gu' så skönt att höra!
Han vägrar låta detta bero och "självläka".
Han menar på att det kan vara något med nerver och koppling i hjärnan, då symptomen som är och uppkommit är väldigt dramatiska.
Numera är det inte "bara" näsblod, utan det har gått så pass långt att jag nu kräks av attackerna. Tack för den!
Så vi pratade om att jag ska få återkoppling om två veckor, och efter det ska han se vad han kan göra. Men fram tills dess och en bra bit fram är jag nu sjukskriven. Sen kan neurologiska mottagningen bli inkopplade.
Jag grät. Floder. Där sitter jag, trött, utmattad, uppäten av ovisshet och oro och här kommer det en riddare i skinande vit rock och bara erbjuder mig hjälp och stöttning. Jag blir helt rörd! Vilken fantastisk människa! Vilken underbar läkare, som tar mig, mitt problem och hela situationen på största allvar.
Då medicinen han skrev ut för några veckor sedan tagit slut så förnyade han receptet och drog till med så pass många att jag klarar mig minst ett halvår. Tusen tack! ♡
Bara där, förstå min tacksamhet! Ny behöver jag inte fundera. Vila. Kurera. Och försöka må bäst inför tvillingarnas ankomst.

I måndags ringde infektionskliniken upp mig. Det var ju på tiden! Men inte vart jag nå klokare för det.

Läkaren, som även tidigare visat brist på empati, tyckte inte att det fanns något att göra. Okej? 😱 Men innan samtalet tog slut så skrev han ändå ut penicillin. Nu är ju dock den stora frågan, som han inte ansåg sig kunna svara på, om detta verkligen hjälper? Bieffekterna från medicinen är skrämmande. Väldigt skrämmande. Och denna vecka kan jag inte påbörja något då jag ska in på glukos. Men kort å gott så inväntar jag hellre att min underbara läkare ringer mig nästa vecka så vi kan gå igenom om jag tål medicinen eller inte.

Sist fick jag ju så kraftig allergi att jag fick söka akutvård... Inte en gång till, tack!

Så bortse nu från allt detta så ska vi fokuserar på besöket hos specialist mödravården... Tiden bara springer iväg, tycker vi var där nyss? 😇

Förra veckan fick jag träffa en helt fantastisk person. Han var med under förlossningen med dottern 2011. Dr. B. Han mindes vår förlossning. Hur han blev inkallad av sin kollega till vårat rum på förlossningen, hur de försökte få ut henne med alla dessa medel och hur panikartat det blev när allt gick åt helvete, på ren svenska, och hur dramatiskt det blev med det urakuta kejsarsnittet.
Han fråga oss hur vi mår efter detta. Ja, hur mår man efter ett trauma?
Han visade oss sin sympati och empati, och givetvis så frågade han hur allt tett sig i efterhand.
Jag berättade självklart hur jag mått, och hur illa påverkad jag varit. Hur tufft det varit efteråt och hur länge vi längtat efter ett syskon. Hur många gånger vi försökt, och hur många gånger vi fått hantera bortgångar. 5 missfall under mindre än 3 år och tre utav dessa var vi tvungna att operera bort då min kropp inte kunde sköta det själv.
Han förstod mig, oss, och min man.
Så frågan ställdes: hur ska vi göra den här gången?
Jag har givetvis funderat kring förlossningen. Men denna gång är det inte en förlossning, utan två.
Han förstod mig och sa att han verkligen förstår min förlossningsrädsla.
Självklart så vill jag att twinsen ska stanna kvar så länge det bara går. Men händer det innan bf så vill jag att det ska stå i min journal hur jag vill ha det.

Sagt och gjort. Han skrev i min journal att de ska levereras med ett snitt. Ett planerat. Men om de kommer innan utsatt datum (vi kommer till det senare) så ska de ändå förlösas med ett snitt.

-Det kändes som om en sten föll från mina axlar!

Sen fick vi givetvis se våra små guldkorn. De växer som de ska, flödet är bra och det finns gott om fostervatten. Tillväxten på B1 ser bra ut. Det skiljer 5% från den vanliga viktklassen. Tillväxten på B2 ser också bra ut. Men där skiljer det 12%. Ingen fara med andra ord. De följer sina kurvor precis som de ska.

Men igår var jag in på förlossningen, kände en sån hemsk oro över smärta i magen och att jag inte kände B1 som jag vanligtvis brukar göra. Så jag ringde och de bad mig att komma in direkt. Jag fick göra ett ultraljud och tack å lov så såg allt bra ut. Det var bara det att B1 lagt sig med ändan i vädret, fötterna mot huvudet och face to face med syrran, därav att jag inte kände B1 som jag vanligtvis brukar göra ♡ Skitunge å skrämmas slag på mamsen!

Men det gick bra. Så nu kan jag andas ut och vila i godan ro.

Imorgon är det dags för glukos. Så ikväll blir det fasta och undersökningen tar ca. 2h. FAN så jag hatar den där sörjan! Men det är ett bra sätt att upptäcka gravid diabetes.