Så bortse nu från allt detta så ska vi fokuserar på besöket hos specialist mödravården... Tiden bara springer iväg, tycker vi var där nyss? 😇
Förra veckan fick jag träffa en helt fantastisk person. Han var med under förlossningen med dottern 2011. Dr. B. Han mindes vår förlossning. Hur han blev inkallad av sin kollega till vårat rum på förlossningen, hur de försökte få ut henne med alla dessa medel och hur panikartat det blev när allt gick åt helvete, på ren svenska, och hur dramatiskt det blev med det urakuta kejsarsnittet.
Han fråga oss hur vi mår efter detta. Ja, hur mår man efter ett trauma?
Han visade oss sin sympati och empati, och givetvis så frågade han hur allt tett sig i efterhand.
Jag berättade självklart hur jag mått, och hur illa påverkad jag varit. Hur tufft det varit efteråt och hur länge vi längtat efter ett syskon. Hur många gånger vi försökt, och hur många gånger vi fått hantera bortgångar. 5 missfall under mindre än 3 år och tre utav dessa var vi tvungna att operera bort då min kropp inte kunde sköta det själv.
Han förstod mig, oss, och min man.
Så frågan ställdes: hur ska vi göra den här gången?
Jag har givetvis funderat kring förlossningen. Men denna gång är det inte en förlossning, utan två.
Han förstod mig och sa att han verkligen förstår min förlossningsrädsla.
Självklart så vill jag att twinsen ska stanna kvar så länge det bara går. Men händer det innan bf så vill jag att det ska stå i min journal hur jag vill ha det.
Sagt och gjort. Han skrev i min journal att de ska levereras med ett snitt. Ett planerat. Men om de kommer innan utsatt datum (vi kommer till det senare) så ska de ändå förlösas med ett snitt.
-Det kändes som om en sten föll från mina axlar!
Sen fick vi givetvis se våra små guldkorn. De växer som de ska, flödet är bra och det finns gott om fostervatten. Tillväxten på B1 ser bra ut. Det skiljer 5% från den vanliga viktklassen. Tillväxten på B2 ser också bra ut. Men där skiljer det 12%. Ingen fara med andra ord. De följer sina kurvor precis som de ska.
Men igår var jag in på förlossningen, kände en sån hemsk oro över smärta i magen och att jag inte kände B1 som jag vanligtvis brukar göra. Så jag ringde och de bad mig att komma in direkt. Jag fick göra ett ultraljud och tack å lov så såg allt bra ut. Det var bara det att B1 lagt sig med ändan i vädret, fötterna mot huvudet och face to face med syrran, därav att jag inte kände B1 som jag vanligtvis brukar göra ♡ Skitunge å skrämmas slag på mamsen!
Men det gick bra. Så nu kan jag andas ut och vila i godan ro.
Imorgon är det dags för glukos. Så ikväll blir det fasta och undersökningen tar ca. 2h. FAN så jag hatar den där sörjan! Men det är ett bra sätt att upptäcka gravid diabetes.
