Livet med matmissbruk. Hur allt startade...

Just nu har jag många tankar kring mat och kost...
Kanske lite för att jag själv levt med ett matmissbruk och är livrädd för att hamna där igen nu när kroppen inte fungerar som den ska...
________________________________
Jag får ju lite dubbla budskap från läkarvården när de säger att jag "bör" gå ner i vikt, men på ett hälsosamt sätt: kort och gott; kost och motion.
Men när jag inte KAN äta mat och inte FÅR träna, hur ska jag då lyckas? 🤔💭
Alternativet de ger mig är operation.
Nej. Jag kan och jag ska klara det här.
Jo, nu har jag ju lyckats och det fick jag ju höra sist: "jag ser ju här att du gått ner sen sist du skrev in dig och det är ju jättebra! Så fortsätt som du gör! För mycket av din problematik ligger i att du har en kraftig övervikt."
________________________________
Som om all världens problem skulle lösas med att jag går ner i vikt. 🙄😒
Problemet kvarstår: jag har precis klarat av en över 70 dagar lång karantän med virusinfektion i lungorna som visade sig vara #covid_19. Mina lungor är nu i så pass kasst skick att jag blir andfådd bara av att stå. Jag kan alltså ännu inte motionera som jag vill.
-Jag har nu fått diagnosen kronisk luftrörskatarr. Så astmasprayen och jag får hänga ihop ett tag till.
På det så har jag en navelbråck- och rektusdiastas-operation med försvagad bål och rygg efter två kraftiga och tunga graviditeter som gav mig 3 barn. Dålig motorik och reflex i vänster sida. En cysta på vänster lårmuskel. Kronisk smärta utlöst utav detta, samt att jag har fibromyalgi.
Jag drog hem hela potten! 😂
(ja, jag kan inte annat än skratta åt eländet)
________________________________
Det är absolut inga ursäkter till att få må bra! Jag vet. Jag har klarat det förut, dock med andra kort på hand, men skam den som ger sig!
I dagsläget har jag fått hjälp via familjeläkaren, fysioterapeut och kostrådgivning (igen).
Läkaren skrev ut en medicin som sätter sig på belöningscentrat, en dopamin hämmare kort och gott.
Eftersom att jag har oerhört svårt att gå ner i vikt utan att fullt ut kunna träna. Och matmissbruket jag levt med hela livet gör sig så lätt påmind och försöker tränga sig förbi och in i livet igen.
Men nej.
Jag säger NEJ där.
Inte en chans i helvete!
Jag ska klara det här!
Mitt sista alternativ som läkarna ger mig är att operera magsäcken.
Jag vill inte alls göra en magsäcksoperation - för mig är det inget alternativ!

Det känns som om så många använder det som en "quick fix" utan att gå till botten med problemet, problemet som sitter i huvudet.
KBT och annan nyttig information kring mat kan få en att öppna upp ögonen och faktiskt göra ett livsavgörande val UTAN att lägga sig under kniven.
För ett matmissbruk sitter inte i magen, det sitter i huvudet.

Sen samtidigt, lite av det slaget att:
▪️ "vad projicerar vi över till våra barn?"
Om vi stannar upp en sekund här och faktiskt smakar på orden.
Vad projicerar vi över till våra barn?
-Duger vi bara om vågen visar "rätt" siffra?
-Vilken självbild, självkänsla och självvärde ger vi våra barn när vi står i spegeln och klämmer och shame:ar våra kroppar?
-Hur kommer våra barns relation till mat att bli?
▪️"det är vi som bär hem ansvaret i våra matkassar"
Ja, faktiskt. Det är vi som vuxna som bär hem ansvaret i våra matkassar.
Lär vi barnen att äta rätt och hälsosamt utan att göra en biggie av det så kommer de lära sig vad som är bra vs sämre mat.
Barn mår inte dåligt av information som framförs på rätt sätt, förstå mig rätt. Det finns jättemånga och jättebra pedagogiska filmer och klipp som berättar för barn hur viktigt det är att äta grönt tex.

Annat var det på min tid.
Vi 80-talister är väl mer eller mindre uppvuxna på McDonalds. Alla hade kalas där. Hade du inte kalas där, då var du ute. Passé. Storslaget med transfetter, det var grejen det! Och sallad? Ha! Ja, det var den slamsa du fick på burgaren som var din vecko-ranson av grönt. Då fanns inte äpplen och morötter som ett alternativ. Inte ens mjölk eller juice. Light på sin höjd i läskapparaten. Inget lakto-ovo tjofräs heller för den delen.
Fredagsmyset var på Donken, så att vi kunde äta skit och sedan springa av oss allt i den livsfarliga lekparken utanför "restaurangen". Det var Donken i förbifarten på väg till semestern, det var Donken på semestern, och på vägen hem från semestern. Det var väl Donken 24-7 mer eller mindre.
Och i skolan?
Hade du tur fanns det rivna morötter, en slemmig isbergssallad och några gurkor. Där serverades det panpizza, piroger, pannkakor, och annat utanför kostcirkeln. Halvkokta potatisar och panerad fisk. Allt av halvfabrikat, såklart!

Väl hemma lagades det mat.
Husmanskost med extra grädde.
Men många gånger var det Findus färdiga rätter, färdiga plättar, panpizza eller annat skräp. Och så Donken såklart.

Redan i tidig ålder fick jag gå ett par extra omgångar till skolsyster varje år för vikt och längd.
Längden? Ja, jag var över medel av alla tjejerna i samma ålder.
Vikten? Ja, den fick jag höra om tidigt.
Att jag var tjock.
Att jag borde tänka på vad jag åt.
Att jag borde röra på mig mer.
Detta från vuxna. Auktoritära vuxna.
Även vuxna i min närhet. Vuxna jag såg upp till, som var min famn, min familj.
Psykisk misshandel.
Fysisk ohälsa.

Jag började rida, började med olika fritidsaktiviteter. Allt för att göra de vuxna till lags och hålla vikten nere.
Jag stod mer eller mindre på vågen minst varannan dag.

Barnen, ja, behöver jag säga mer än att jag från "lekis" (förskoleklass) upp till 8an blev mobbad dagligen?
Psykisk och fysisk misshandel.
Dag ut och dag in. Och de vuxna som bara stod där och såg på.
Jag hade en och samma mobbare i 9 år. Nio år.
De satte oss i samma klass.
Bredvid varandra eller mittemot.
Satt vi mittemot så slog han alltid ner locket i huvudet på mig när jag skulle ta fram mina böcker. Eller när han satt bredvid mig, så nöp han mig så hårt i armen, flera gånger om dagen, att jag blev svart av alla blåmärken. Eller så klämde han mina fingrar avsiktligt under bänklocket.
När det var rast så väntade jag ALLTID till sist ut. Men det hjälpte inte.
Då stod han där och väntade, gärna att han höll kvar mig tills fröken lämnat klassrummet för att hämta kaffe eller liknande. Då släpade han in mig på toaletten och höll mitt huvud ner i toaletten och spolade.
Försökte jag fly ut på rasten, först ut av alla, så fällde han krokben på mig i hallen så att jag ramlade och slog mig så illa att blodet spruta.
Sen stod han utanför dörren och väntade på att jag skulle komma ut så att han kunde slå mig med diverse saker han hittat på skolgården.

Den psykiska misshandeln kom genom ord, ord som borrade sig in i benmärgen.
Hån. Skratt. Förlöjliganden.
Gärna att han fällt mig på skolgården, så att alla såg, sen satte han sig över mig och spottade på mig, slängde ord efter ord, slag efter slag.
Var det någon som såg? Ja.
Kom någon och hjälpte mig? Nej.
Gjorde skolan något trots påbackning? Nej.
Vid ett tillfälle trängde han in sig i tjejernas omklädningsrum och bankade skiten ur mig.
Och han skrek.
Han var helt galen på mig.
Jag vet inte varför. Jag kanske irriterade honom på idrotten eller så...? 
Det slutade med att jag fick 32 små hål i huvudet på grund av att han dunkade mitt huvud mot krokarna på väggen.

Detta är ju som sagt bara en bråkdel av vad han utsatte mig för.
I matsalen fällde han krokben på mig mer eller mindre varje dag så att alla skrattade åt mig.
Gick jag för att hämta mer mat så skrek han glåpord efter mig så att de äldre eleverna hörde och hakade på. Sen var karusellen igång.
Jag vågade tillslut inte äta i skolan.
Jag vågade tillslut inte äta alls.
Jag började sporta, träna i skolans gym.
Handboll.
Fotboll.
Innebandy.
Basket.
Hockey.
Dans.
Inget hjälpte... Tomheten inombords fylldes aldrig.
Jag började agera utåt.
Skolk. Frånvaro... Ja, det är bara en bråkdel av allt som hände.
Jag skapade ett självskadebeteende.
Jag tänkte "det är bättre att jag gör det mot mig själv än att någon annan så frikostigt gör det på mig, mot min egen vilja"

Så jag började röka, umgås med äldre, söp mer eller mindre varje tillfälle som gavs. Och jag åt knappt.
Jag rasade i vikt.
Och där, helt plötsligt, började komplimangerna hagla in som en snöstorm i juli.
"Va fin du är!"
"Du är så smal och fin"
"Du är snygg!"

Jag ville väl aldrig vara "tjock"!?
Jag signa väl aldrig upp för att bli en hack-kyckling, för att roa andra på min egen bekostnad?

När känslorna, över att helt plötsligt inte vara osynlig längre, lagt sig och satt fnurr på ekorrhjulet, så blev frågan jag ställde mig själv: "om jag inte dög innan, varför gör jag det nu?"

Känns ju inte som om att det är så konstigt att jag har en ganska skev bild utav mat...

Vänster bild är på mig från förskolan, jag är runt 4-5 år
Den högra bilden är från lågstadiet, jag är runt 7-9 år

Den vänstra bilden är tagen på hösten i årskurs 7
Och den högra bilden är tagen på hösten i 1a ring i gymnasiet

Sitt ner i båten Britt-Marie, vi hörs och störs!

  • 662 visningar

Gillar

Kommentarer

Saga
,
Vem kunde ana att du gått igenom allt det här? Jag följer dig på sociala medier och har aldrig känt att du varit eller utsatt för den här typen av misshandel och kränkningar. Du är så stark. Men man kanske blir det efter något sånthär?
Mamaizon
Mamaizon,
"Det som inte dödar en, det härdar en", är det inte så man säger?
nouw.com/mamaizon
Therese,
Usch usch usch så ledsen jag blir! Du är lika söt på all bilder! ❤️
min yngsta dotter väger för mycket! BVC vill dubbel väga, men vi har sagt nej! Vi väger hemma för att se hur myclet vi växt! Lägger ingen tygd på vad vågen visar! Mest bara ett redskap för att vi ska se så hon inte ökar mer nu! 🙈😭

så jag lider med dig och tycker det är så hemskt att ingen hjälpte dig.. Att ingen ingrep!

stor kram från Mig!
fokuspåmig.blogg.se
Mamaizon
Mamaizon,
Tack Therese! ❤️
Visst kan det väl vara bra att BVC uppmärksammar vikten tidigt om den skjuter iväg, men alla är inte stöpta ur samma form. Min äldsta dotter låg 2 över kurvan redan i magen, när hon kom ut hade hon sin egen kurva, dvs 2 över "normal". BVC var på oss också om hennes vikt och dör, precis som du, satte jag ner foten och bad dem, vänligt men bestämt, att backa.
Hon låg över kurvan i flera, flera år och någon gliring fick vi minsann göra ändå om att hon var "för stor" och så självklart jämförde de med hur jag såg ut där och då... men idag är hon en följer hon fortfarande sin kurva men är en lång, slank, fin, vältränad tjej - hon gick bara sin egen kurva.
Att göra föräldrar medvetna om kost och motion är bra, det säger jag inget om, men ibland kan det stjälpa mer än hjälpa om informationen inte ges på rätt sätt. Vi är alla sändare och mottagare, och allt däremellan är brus - blir bruset för högt hör vi inte vad den andra säger.

Tack för att du delar med dig. Jag hoppas att ni hittar er väg och att ni får ha hälsan i behåll. 🙏🏻 ❤️
nouw.com/mamaizon

Nya inlägg