Morgonstund har...

kaos i mun? 😱

Sovmorgon i all ära, men vafan, ena ungen skriker värre än den andra. Trigg, djävulskap och terror... tack som fan för det underbara uppvaknandet - varför skulle en morgon kunna börja annorlunda? 😣
Vissa dagar, när min mini-me är själv, är mornarna fyllda med kärleksfulla pussar och varma kramar och en massa mys - nu? Not so much. Allt ska vara speedat, härjigt och kaotiskt. Ljudvolymen skär i mina öron och jag är så förbannat less på att behöva höja rösten i hopp om att någon ska höra mig. Och jag är inte ensam. Mini-me säger ifrån, hon vill inte, hon vill få vara ifred i vissa stunder (precis som sin mamma) men har hela tiden någon som följer henne som en skugga. En skugga som triggar. Djävlas. Härjar.
Och nej, det är inte bara vi tjejer som är le på situationen.... det finns ju faktiskt en pappa med i bilden också, som även han känner sig måttligt road. Inget en gör eller anordnar så duger det. Det ska bara vara mer, mer, mer. Det finns inget stopp.
En sekund till att sitta still och bara vara? Att sitta still framför en film? Att sitta i köket och måla, rita, pyssla?
Nej. Nej. Och åter nej. Inget av kreativ stimulans fungerar. Begreppet "Myror i arslet" är väldigt återkommande här hemma just nu...
Och denna ljudnivå... Skjut mig! 😲 

All denna djävulskap och sattyg. FAN!

Men så får en ju inte säga. Så får en inte göra. Det är jävligt mycket en inte ens får tänka. Men jag gör det ändå.
Jag är trött. Irriterad. Och jävligt arg i vissa stunder. Men jag håller mig, så pass att jag hellre går därifrån. Helt ärligt så längtar jag till jobbet. 

"Det är jävligt lätt att fostra andras ungar", Jo hej du! Den som kom på det begreppet ska få kompanistryk. 👊
Min unge är väluppfostrad, säger tack när hon får något och snälla när hon ber om något. Men just nu blir hon bara influerad att göra skit, bete sig som skit och vara en clown med vaxproppar som inte hör hur illa det låter. Det är spex 24-7. Och ja, jag vet VARFÖR.

Men ALLT är inte skit. Nej. Det finns vissa ljusglimtar när en varken behöver säga ifrån eller säga till. Då barnen leker så fint och allt är så kärleksfullt. Sen kommer det. Påståenden, som sårar, är huggna i sten för den lilla, för en förälder ljuger väl aldrig för sitt barn? 

Han är vart femte barn. Och jag tycker så synd om honom. Jag känner sorg över livet han levt. Över hela hans uppväxt. Det känns förjävligt att jag, såhär 4 år senare, ska får rätt...😥 Jag älskar honom som om han vore min egen, där råder det ingen tvekan om och det vet alla, men ibland är det väldigt svårt att få ordning på tillvaron och det blir bara värre och värre. Det påstods att det var oss det var fel på och att det var vårat fel att han blivit som han är. Han skulle få allt och lite till efter att vi gav upp vårdnaden, men jag ser det bara gå åt helvetet för honom. Och stöd och hjälp i föräldrarollen ska en ge titt som tätt, utan någon som helst förbättring. Varför?
Varför kan det inte bara bli bra?
Vem är det som gör fel?
Vad ska vi skylla på UTAN att peka finger?
- Hur vi än gör så har vi rumpan bak.

Sitt ner i båten Britt-Marie, vi hörs och störs!