Morgonstund har...
kaos i mun? đ±
Sovmorgon i all Ă€ra, men vafan, ena ungen skriker vĂ€rre Ă€n den andra. Trigg, djĂ€vulskap och terror... tack som fan för det underbara uppvaknandet - varför skulle en morgon kunna börja annorlunda? đŁ
Vissa dagar, nÀr min mini-me Àr sjÀlv, Àr mornarna fyllda med kÀrleksfulla pussar och varma kramar och en massa mys - nu? Not so much. Allt ska vara speedat, hÀrjigt och kaotiskt. Ljudvolymen skÀr i mina öron och jag Àr sÄ förbannat less pÄ att behöva höja rösten i hopp om att nÄgon ska höra mig. Och jag Àr inte ensam. Mini-me sÀger ifrÄn, hon vill inte, hon vill fÄ vara ifred i vissa stunder (precis som sin mamma) men har hela tiden nÄgon som följer henne som en skugga. En skugga som triggar. DjÀvlas. HÀrjar.
Och nej, det Àr inte bara vi tjejer som Àr le pÄ situationen.... det finns ju faktiskt en pappa med i bilden ocksÄ, som Àven han kÀnner sig mÄttligt road. Inget en gör eller anordnar sÄ duger det. Det ska bara vara mer, mer, mer. Det finns inget stopp.
En sekund till att sitta still och bara vara? Att sitta still framför en film? Att sitta i köket och mÄla, rita, pyssla?
Nej. Nej. Och Äter nej. Inget av kreativ stimulans fungerar. Begreppet "Myror i arslet" Àr vÀldigt Äterkommande hÀr hemma just nu...
Och denna ljudnivĂ„... Skjut mig! đČ
All denna djÀvulskap och sattyg. FAN!
Men sÄ fÄr en ju inte sÀga. SÄ fÄr en inte göra. Det Àr jÀvligt mycket en inte ens fÄr tÀnka. Men jag gör det ÀndÄ.
Jag Àr trött. Irriterad. Och jÀvligt arg i vissa stunder. Men jag hÄller mig, sÄ pass att jag hellre gÄr dÀrifrÄn. Helt Àrligt sÄ lÀngtar jag till jobbet.
"Det Ă€r jĂ€vligt lĂ€tt att fostra andras ungar", Jo hej du! Den som kom pĂ„ det begreppet ska fĂ„ kompanistryk. đ
Min unge Ă€r vĂ€luppfostrad, sĂ€ger tack nĂ€r hon fĂ„r nĂ„got och snĂ€lla nĂ€r hon ber om nĂ„got. Men just nu blir hon bara influerad att göra skit, bete sig som skit och vara en clown med vaxproppar som inte hör hur illa det lĂ„ter. Det Ă€r spex 24-7. Och ja, jag vet VARFĂR.
Men ALLT Àr inte skit. Nej. Det finns vissa ljusglimtar nÀr en varken behöver sÀga ifrÄn eller sÀga till. DÄ barnen leker sÄ fint och allt Àr sÄ kÀrleksfullt. Sen kommer det. PÄstÄenden, som sÄrar, Àr huggna i sten för den lilla, för en förÀlder ljuger vÀl aldrig för sitt barn?
Han Ă€r vart femte barn. Och jag tycker sĂ„ synd om honom. Jag kĂ€nner sorg över livet han levt. Ăver hela hans uppvĂ€xt. Det kĂ€nns förjĂ€vligt att jag, sĂ„hĂ€r 4 Ă„r senare, ska fĂ„r rĂ€tt...đ„ Jag Ă€lskar honom som om han vore min egen, dĂ€r rĂ„der det ingen tvekan om och det vet alla, men ibland Ă€r det vĂ€ldigt svĂ„rt att fĂ„ ordning pĂ„ tillvaron och det blir bara vĂ€rre och vĂ€rre. Det pĂ„stods att det var oss det var fel pĂ„ och att det var vĂ„rat fel att han blivit som han Ă€r. Han skulle fĂ„ allt och lite till efter att vi gav upp vĂ„rdnaden, men jag ser det bara gĂ„ Ă„t helvetet för honom. Och stöd och hjĂ€lp i förĂ€ldrarollen ska en ge titt som tĂ€tt, utan nĂ„gon som helst förbĂ€ttring. Varför?
Varför kan det inte bara bli bra?
Vem Àr det som gör fel?
Vad ska vi skylla pÄ UTAN att peka finger?
- Hur vi Àn gör sÄ har vi rumpan bak.
Sitt ner i bÄten Britt-Marie, vi hörs och störs!
Gillar
Kommentarer


