Natten från helvetet

Ingen god morgon på något sätt alls...
Natten har varit hemsk... feberfrossa, svettningar, mardrömmar, smärta i både buk och hjärtat.

Det är konstigt det där, här får man dåliga besked men ingen "vård"?
- Förstå mig rätt; vård fick jag men inte i den utsträckning som jag kan tycka att man behöver efter en sådan dag som igår.
Vad sägs om smärtlindring? Sömntabletter? Någonting?
Ett tips på VAD man kan göra för att underlätta allt?
Eller så tyckte väl han å lärlingen att jag inte är någon rookie längre och borde veta/kunna alla tips och knep efter 5 gånger. Newsflash! : Hur många gånger man än går igenom det så är det olika för varje gång!!! *stupid*
Som nu, då har jag stans värsta mensvärk(Fifi gör ont när jag sitter, ryggen tar kål på mig när jag ligger) , blöder som en stucken gris och är yrslig, feberfrossa, illamående ... BedMode alltså.
Förra gången, ja då blev det en operation... då mådde jag psykiskt OCH fysiskt dåligt. Mest fysiskt. Jag var helt utmattad. Söndergråten. Blödde en hel del och var väldigt öm i Fifi och buken...men sjukvården jag fick den dagen var underbar.
Gången dessförinnan var det en mer "hoppsan, nej, fan, inte igen" och en blödning som inte alls tog över mitt liv, jag blev ledsen, självklart, men det var ändå överkomligt .
Men innan det så var det den mest hemska MF-operationen. Det var den som tog värst på mig. Då hade jag haft mardrömmar om att fostret fortfarande levde och att...ja, det var bara ett känslomässigt kaos, hela jag var uppochner. Jag hade även fått reda på att vissa önskat livet ur mitt barn och hoppats på att jag skulle avlida på operationsbordet. Så, ja, jag hade en hel del ångest... efter operationen så var sköterskan vid uppvaket en riktig ragata. Skrek och slet i mig, tryckte i mig mat och dryck, dumförklarade mig i min oro och tyckte jag var "konstig" som ville duscha innan den relativt långa hemfärden från Köping. Jag fick inte stanna längre än 30minuter efter det att jag vaknat. (stor skillnad med Västerås, där de var serviceminded, omhändertagande, omhuldande och empatiska. Där fick jag inte gå hem före 2h efter uppvaknande ).
Gången dessförinnan var det ett ganska förvirrat MF, där jag vet med mig att jag var tvungen att fråga mammagruppen på en träff OM det var det jag trodde. Jag testade mig när jag kom hem och testet visade positivt. Då visste jag. Jag tog det inte alls så hårt då, för jag visste ju att det var väldigt tidigt i graviditeten.
De två som jag fått opererat har varit i v.14 & v.13.

Det tar väldigt hårt... men samtidigt blir man härdad, känslomässigt störd. Man tappar liksom hoppet för varje gång och intalar sig själv att det blir inga fler barn.
Jag har mycket att vara tacksam för, allra helst min underbara dotter som skänker glädje och nytt mod varje dag. Utan henne hade jag gått under för längesen...

Sitt ner i båten Britt-Marie, vi hörs och störs!

Gillar

Kommentarer

Guest
,
♥♥♥
Mamaizon
Mamaizon,
<3 Tack för att du finns <3
nouw.com/mamaizon
Guest
,
♥♥♥ KRAMAR & Styrka ♥♥♥
Mamaizon
Mamaizon,
<3 tack älskade du <3
nouw.com/mamaizon