Rektusdiastas - Nu börjar kampen

Hey raringar!
Nu var det ett tag sen...
Men #livet kom emellan och så självklart alla högtidsdagar och kalas med det.

I fredags skickade jag in en förfrågan till kirurgmottagningen om de mottagit min remiss, då jag börjat fundera på om jag fallit mellan stolarna eftersom att jag inte hört något ifrån dem angående mitt ärende.
90 dagars vårdgaranti men inte ett ljud. Mitt ärende borde iaf ha passerat någons skrivbord.

Imorse fick jag ett meddelande om att jag fått ett svar på mina vårdkontakter.

Ni kan ju tänka er att hjärtat skena och pulsen ökade vid det här tillfället...

Jag öppnade meddelandet och möts av en smäll i ansiktet

Nekad.
Jag blir nekad vård och hjälp.
Jag får inte ens komma på en konsultation.
De tänker inte ens titta på mig med andra ord.

Tårarna rann längs med kinderna där vid frukostbordet

Jag valde då att ringa till familjeläkaren och fick en telefontid.
De ringde upp mig och jag berättade om problemet, hur jag mår och hur illa det verkligen är.

Jag fick en ny tid till läkare för ytterligare en bedömning...

Idag är jag mammaledig och jobbar ca. 25%.
I mitten av januari ska jag gå upp till 50% och i mars förväntas jag vara tillbaka på mina 100%.

Jag har inget stillasittande jobb.
Jag är fritidsledare.
En person som ska aktivera barn och ungdomar och ge dem en meningsfull Fritid.
Hur ska jag lyckas med det när jag inte ens kan göra det för mina egna barn?

Där i september förra året när jag sökte vård och försökte få ordning på problemet så blev jag tillsagd att jag absolut inte fick bära tungt. Jag fick absolut inte överanstränga mig. Och vila, det skulle jag göra så gott som hela tiden för att inte förvärra situationen och problemet.
Helst av allt så ville läkaren att jag skulle sjukskriva mig. Men jag sa att han fick tvinga mig isf.
Jag har inte känt att jag kunnat sjukskriva mig pga situationen och rent ekonomiskt.
Det kan ju ganska många relatera till

Så här har det ju inte alls gått så som de sagt åt mig eftersom att jag varit själv hemma med twinsen.

Jag har mer eller mindre gråtit mig igenom dagarna på gruna av smärtan i mage och rygg.
Och nu detta.

Jag kan förstå om de inte vill operera pga att de anser att det är en skönhetsoperation. Men det handlar inte om det.
Jag har inte en liten delning.
Jag har eller hade där och då en delning på 12cm och ett navelbråck på 10cm.
Det handlar inte om att jag ska bli slim fit tight. Det handlar om att jag ska få mitt liv tillbaka.
Det handlar om att jag ska fungera som människa.
Som mamma.
Som partner.
Som vän.
Som kollega.
Och som mig själv.

Varje dag är en kamp.
Varje dag har jag så fruktansvärt ont.
Varje dag gråter jag av smärta.
Varje dag får jag sätta på mig 2 gördlar för att min mage och rygg inte kan hålla mig uppe på benen.
Varje, jävla, dag.

Jag behöver hjälp...

Bilderna visar hur magen ser ut med och utan gördel, när jag i ett tappert försök försöker dra in och räta upp mig och hur den ser ut när jag inte längre orkar hålla upp och in.

Ska det vara såhär?

Sitt ner i båten Britt-Marie, vi hörs och störs!

Gillar

Kommentarer